15/10

Har tänt ett ljus för Kornelia. För exakt ett år sen var den västa dagen i mitt liv hittils. Min älskade ponny Kornelia avlivades på grund av fång. Hon var egentligen inte min ponny utan Filips, som jag rider hos nu. Jag var någon slags medryttare eller skötare på henne. Det var oftast jag som red henne när hon var frisk och det var jag som pysslade om henne. 

Filip köpte henne hösten 2007 för att tävla hoppning. Hon var busig och det var alltid jag som fick rida henne ute för att Filip hellre ville rida Cillton. Hon bockade av mig gång på gång men jag tyckte om henne ändå, till slut lärde jag mig att sitta kvar. Vid den tiden red jag fortfarande på ridskola och hade aldrig haft mer än en favorithäst. Jag hade aldrig älskat en ponny på det sättet innan.

Vintern 07 fick jag vara med på KRKs klubbhoppning med Kornelia. Jag var jätterädd men det var verkligen superkul! Jag tävlade 50cm clearround och var jättestolt. På vintern/våren 08 fick jag vara med på flek av KRKs klubbhoppningar, en gång vann vi en stilhoppning, och jag var nog nöjdast någonsin. En annan gång bockade hon nästan av mig innan starten, och bocakde sedan av mig efter mållinjen, men jag var superglad och bara skrattade.

Jag minns både glada och jobbiga stunder med Kornelia. Till exempel när hon bockade av mig i skogen i regnet och jag var tvungen att leda henne för att jag inte kunde rida. Men när jag tänker på det efteråt var alltihop med henne roligt. Hela den underbara tiden då vi var den "oslagbara ponnymaffian". Jag och Kornet, Elin och Äpplet, Filip och Cillton, Ebba och Finesse. Vi gjorde bara roliga saker hela tiden känns det som. Vi red baklänges, vi ramlade av barbacka och skrittade och pratade om allt och inget i evigheter. På sommaren var vi med på ridläger och hade jättekul. Jag var nöjd bara med att gå ut och gå med Kornelia ifall hon skulle vila. Men roligt är kort eller vad man nu säger.

Hon fick fång hösten/vintern 2008 och var halt hela vintern. Det var när vi skulle vara med på en kadrilj på KRKs lusiashow vi upptäckte att hon haltade.

Jag minns inte vad jag gjorde hela vintern men jag tror inte jag var i stallet så jättemycket.
På sommaren blev hon bättre igen efter att ha varit nära att behöva tas bort. Jag red henne en del men efter ett tag fick Ebba börja tävla henne lite. Hon var inte den samma som hon varit innan fången men jag var ändå jätteglad att hon var frisk.

På vintern 09 blev hon halt igen. Vi försökte länge att få henne bättre men det visade sig att hon hade kronisk fång som blev värre och värre. Den tionde februari 2010 var hon tvungen att avlivas.

Dagen innan var jag i stallet och ryktade Kornelia ordentligt. Jag och Filip gjorde en turfläta i hennes man med en blå rosett i. Jag minns det så väl. Jag minns när pappa kom för att hämta mig och jag var tvungen att gå därifrån och säga hejdå för sista gången. Och jag minns den allra sista lilla synen av henne innan väggen kom ivägen när jag gick därifrån. Det är bara en liten del av huvudet och hennes öga tittar rakt på mig.

På natten sen drömde jag en dröm som jag minns så väl.

 Jag stod i bakre delen av hennes box och hon stod helt still brevid mig. Filip stod utanför boxen och pratade om något. Jag hade en konstig stor vit plastig spruta som jag satte i halsen på henne utan att hon reagerade. Efter en stund lade hon sig ner och dog tror jag. Jag gick oberört ut ur boxen och pratade med Filip om fyrhjulingar. Efter en stund reste hon sig upp igen. Hon kom fram och hälsade på oss som vanligt med öronen spetsade. "Nu är hon frisk" sa jag. Och allt var bra, allting var helt som vanligt, hennes vackra ansikte med den vita bläsen, lilla mulen och de svarta ögonen som alltid såg så oskuldsfulla och förberående ut och var så söta.

Jag vaknade på morgonen, bestämde mig för att inte gå till skolan och somnade om. När jag vaknade andra gången var Kornelia borta från detta livet på jorden för evigt. Den dagen var den värsta någonsin. Jag kännde mig så tom. Det kan man göra ibland när man saknar något eller är lite missnöjd. Men aldrig på det viset. Det var en tomhet som värkte i hela bröstet. Känslan av att hur mycket jag än ville och försökte skulle jag aldrig någonsin få träffa en jag älskade igen.
 Jag önskar att jag hade tagit vara på den sista vintern med Kornelia bättre än jag gjorde, men man inser ofta inte hur mycket man älskar något innan det är borta.

vinter 07/08



 

stilhoppning 17/2-08



ridläger 08







14/1-10




♥

 R.I.P älskade Kornelia RW1215
/julia